Tur jag är tjockhudad!

Igår frågade mamma och pappa om jag ville hänga med på en tur till Sparreholm och det relativt nyöppnade varuhuset Fabriken. Vi kunde snabbt konstatera att Fabriken inte var så mycket att ha och shoppingpåsarna blev oanständigt små. Fikat på närbelägna Garaget var däremot trevligt och bilturen genom ett Sörmland klätt i höstfärger var fantastisk!

När vi kom tillbaka till stan tog jag cykeln hemåt igen och på vägen bestämde jag mej för att ta en ny turfzon belägen i utkanten av stan, enligt kartan i ett skogsområde. Efter knappa milen parkerade jag cykeln, startade spelet i mobilen och gav mej in i skogen för att virra omkring i jakten på området där jag skulle kunna ta zonen. Anlag för orientering det har jag inte och efter en liten stund fick jag ett trevligt meddelande från en annan turfare som väll höll koll på mitt virrande i skogen genom turfs hemsida. Han talade om att zonen kunde nås via en grusad stig bara 50 meter längre fram på vägen jag kommit på. Jag gjorde en helomvändning i skogen, halkade och föll som en fura med nederdelen av ansiktet och halsen rakt på en förskräckligt vass och otäck gren med tre utlöpare...ärligt trodde jag faktiskt att jag skulle bli sittande där, eller liggande rättare sagt. Det gjorde så vansinnigt ont att jag trodde en del av grenen gått in i halsen. Men det hade den inte och upp for jag med blodet rinnande lite här och där. Halsen och undersidan på käken svullnade fort och när jag även svullnade inne i halsen blev jag faktiskt lite skraj. Men, men min plan var nog att aldrig i livet berätta om den här något pinsamma olyckan för nån och för att hålla skenet uppe drog jag upp sjalen till näsan och begav mej igen mot zonen med hjälp av beskrivningen jag fått.

Som jag trodde höll den andra turfaren fortfarande koll på mej via nätet och när zonen var tagen fick jag ett nytt meddelande på chatten "Bingo"! Jo, det kan man kanske säga!! Kvickt som attan stängde jag ner spelet och tog närmaste väg hem. Jag skrämde nästan livet ur mej själv när jag kommit hem och försiktigt lindade av mej sjalen och såg mej i spegeln! Det såg verkligen ut som en varulv, eller nått försökt strypa mej. ;)

Aja vid liv är jag i varje fall fortfarande och det glädjer mej mycket! :)) Jag blev till och med så glad för det att jag äntligen bestämde mej för att boka yogaresan i vår, så klantig som jag är gäller det nog att passa på!!

Med värktabletters hjälp kan jag både äta och sova och förbereda middagen till ikväll. Hanna och Patrik är redan varnade tack och lov, så jag inte skrämmer ihjäl dom också!

Ta vara på livet! Kram och kärlek från Cecilia!