onsdag 23 november 2016
Livstecken
Halva långledigheten har gått och det har hänt så mycket kul som jag tänkt berätta om. Men i morse när jag var på väg hem från Eskilstuna fick jag ett samtal, som liksom överskuggar allt det andra. Jag var tvungen att stanna till på en busshållsplats, där jag blev stående en bra stund efter att samtalet tog slut.
Jag funderade över varför människor jag möter blir mer och mer disträ och tankspridda. Jag funderade över varför fler och fler inte verkar ha tid för någonting.......alla är upptagna med massor men få kan redogöra för vad de gör. Jag funderade på varför fler och fler mår dåligt och jag tänker på en av de allra käraste jag har som plötsligt inte alls mår bra.
Ta hand om er själva och varandra! Kram och kärlek!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Allt för många är inte rädda om sig - för de glömmer det. Jag har svår att tro att någon väljer bort det medvetet, men i vårt samhälle är det svårt att höra sin egen röst? En del rusar omkring för att leva upp till den idén det tror att omgivningen har om hur ett bra liv ser ut. Andra försöker upprätthålla en yrkesstolthet i en yrkesvärld där kraven på produktivitet är så stora att ingen ensam person klarar allt den är ålagd - och åter många jagar runt för att det är så det ska vara, för är man inte evigt i rörelse är man lat. "Det är synd om människorna" - han hade ganska rätt, Strindberg , redan då!
SvaraRaderaDet är nog tyvärr allt för vanligt att dras med i all stress runt ikring. Någon tid för att tänka efter och ta hand om sig själv och måna om andra tycks bortglömd eller också inbillar vi oss inte att vi har tid till det. Att vara efterklok känns aldrig bra. Kram
SvaraRaderaJa, nog är det synd om människorna. Vi bara jagar och jagar efter tillfredställelse i ett samhälle där tillväxt är ledordet. Kanske lyckan egentligen finns i att vara nöjd med det man har och glädjas åt små vardagliga saker som tid för varandra, en skön promenad eller en god middag.
SvaraRaderaHär där vi bor har 3 av 6 familjer råkat ut för gå in i väggen sjukan lite oroväckande faktiskt.
SvaraRaderaSnart dags att stoppa hjulet och dra tillbaka utvecklingen lite och framförallt se till människan.
Hoppas det går bra med din kära STOR KRAM
Oroväckande på gränsen till skrämmande.....jag tycker att det blir vanligare och vanligare i en rasande fart. Kanske har vi för mycket omkring oss med all teknik som ständigt är igång!?
RaderaLivet är inte så lätt alltid. Men det kanske inte ska vara det heller? Lite knuffar för att lära oss att stanna till och se och uppskatta det vi har?
SvaraRaderaDu har så rätt, har man inte de dåliga dagarna uppskattar man inte de bra.
RaderaFör de flesta jämnar det ut sej, för andra inte....
Folk har för höga krav på sig själva, och lägger på en perfekt mask. På Facebook är alla lyckliga och perfekta hela tiden.
SvaraRaderaMina Facebook vänner lägger nog ut både lycka och sorg, men det jag kan känna är att sociala medier stjäl en väldig massa tid .....
RaderaJag har min teori varför många mår så dåligt. Ett väldigt enkelt politiskt beslut som fått dessa konsekvenser långt senare. Införandet av karensdagen. Jag borde kanske skriva ett inlägg om detta någon gång, för det skulle ta för stor plats här i ditt kommentarsfält.
SvaraRaderaFör övrigt håller jag inte med KajsaLisa om Facebook. Mina vänner beskriver i alla fall sin tillvaro på både gott och ont, inte alls lyckligt och perfekt.
Kram!
Jag tror många faktorer bidrar, men om du får till det där inlägget med din syn på karensdagens påverkan på människor kommer jag att läsa det med stort intresse.
RaderaHa en skön helg!
Undrar om det inte först och främst är den "yngre" generationen som stressar genom livet. Du vet barn, hund, två bilar plus villa samt två höga löner som betalas ut varje månad efter att man stressat ytterligare i 30 dagar för att hinna med både karriär och lämna/hämta på förskolan, barnens hobbies med mera.
SvaraRaderaÄr väldigt glad att det har gått mig förbi helt. Är varken stressbenägen och har inte Facebook heller;-)
Stress är nog en stor anledning!
RaderaDet började sakta men säkert när alla skulle förverkliga sig själva och leva upp till alla nya ideal. Klimatet har hårdnat både på jobb och fritid. Det finns ingen luft i organisationerna längre och därmed har plats för skratt försvunnit. Vi bryr oss allt mindre om varandra utan blir egocentriska.
SvaraRadera"En droppe droppad i livets älv
har ingen kraft till att flyta själv
Det ställs ett krav på varenda droppe:
Hjälp till att hålla de andra oppe!”/ Tage Danielsson.
Håller tummarna för din nära som har det svårt. Varm kram