Ibland finns inga ord

Idag tryter orden hos Cecilia. På midsommardagen miste vi en arbetskamrat. Det är bara sju veckor sen vår kollega gick hem från jobbet med lite ont i magen, som visade sej vara cancer. Igår ringde vår chef runt till alla och idag träffades vi på jobbet för att kunna prata lite med varandra innan alla sommarsemestrar drar igång. Högst verkligt blev det när vi fick se flaggan utanför vår arbetsplats på halv stång. Högst verkligt blev det att en ännu ung människa varit tvungen att lämna sin familj och den vackra svenska sommaren som väntar, helt plötsligt. Jag tänker och känner med familjen som blev kvar och jag tänker på hur orättvisst och oförutsägbart livet kan vara ibland. Vi kommer att sakna vår kollega!

Jag tänker också på hur viktigt det är att ta tillvara livet på bästa sätt. Dagarna går den ena efter den andra och skapar tillsammans livet. Det känns just nu viktigare än vanligt att fylla dem med saker jag kan minnas och glädjas åt den dag jag själv blir sjuk eller gammal, dagar jag kan var stolt över, där jag åtminstone försökt att göra mitt bästa för andra och mej själv.

Ta hand om er och var rädda om varandra! Kram!