måndag 19 januari 2015

Att utmana sej själv

Ojojoj, nu har jag gjort det igen. Utmanat mej själv! Jag skrev ju för lite sen att jag tänkte försöka uppnå rank 40 och titeln turfmaster i spelet turf. För att nå dit krävs en sammanlagd poängsumma av 1250 000 poäng, 145 000 poäng fattades så det var bara att sätta fart och cykla och gå där isbanorna gör det omöjligt att cykla. Det gick bra och plötsligt var jag nästan uppe i sörmlandstoppen och då flög fan i Cecilia som plötsligt bestämde sej för att försöka ta en ny regionsseger samtidigt som jag blir turfmaster. Just nu leder jag, men det gäller att trampa på för att hålla undan till nästa söndag när omgången är slut!

Förutom att cykla som en galning hit och dit har det varit lite annat på gång. Igår bokade jag in mej hos Elin och Niklas för att se "En resa för livet" tillsammans med dem. Jag cyklade ( läs turfade ) dit redan till klockan fem och så hjälptes Elin och jag åt och lägga upp lite gardiner. Vid sex-tiden kom även storasyster Hanna och när Niklas också kommit hem åt vi en riktigt mumsig tacomiddag.

Sen blev det då TV. Jag ville gärna se programmet och eftersom jag inte har sjuan och jag var rädd för att programmet inte skulle visas på TV4 play var jag glad för att få se det oss Elin och Niklas. Elin och jag bodde ju också tillsammans i Dhaka, Bangladesh huvudstad under två år så av den anledningen var det också roligt att kunna "dela" programmet med henne.

Många känslor väcktes åter till liv och när jag såg deltagarna i programmet gråta efter att ha besökt fabriker med barnarbetare minns jag hur förtvivlat ledsen och uppgiven jag ibland var i Dhaka. Tillvaron för de allra fattigaste barnen är verkligen hemsk och det finns inget hopp om en bättre framtid.

Här kommer några bilder på barn jag fotade i Dhaka. Här är några pojkar som sålde popcorn mitt i trafiken på en av Dhakas största genomfartsleder.


Gatubarn fanns det tusentals. Några av dem mötte jag under mina promenader.


Lägger också in en länk från besöket hos vårt fadderbarn som nu har blivit mitt. Jag kunde inte med att säga upp fadderskapet när vi skilde oss.

Mycket Bangla i det här inlägget, men mina två år där satte verkligen sina spår. Förmodligen kommer ni att få stå ut med mer bilder nästa måndag när jag sett nästa program i serien "En resa för livet" som jag precis har upptäckt också sänds på TV4 play...tack för det TV4.

Kram och kärlek!

18 kommentarer:

  1. Ett program jag inte sett men som låter värt att leta reda på på play!
    Så bra att du har ditt faddernbarn kvar. Värt mycket! Heder till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. I programmet reser fyra artister till SOS barnby i Dhaka. De ger sej ut och möter barn i samhället samtidigt som de ska skriva en låt dom sedan ska uppträda med.
      För mej är det värt mycket att åtminstone kunna bidra litegrann! :)
      Ha det bra!

      Radera
  2. Så tragiskt med gatubarn, skrämmande hur de lämnas åt öde och hur hårt de får slita.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är sorgligt.
      Det bra är att det finns många goda krafter som försöker hjälpa också! :)

      Radera
  3. Det finns inget värre än när små barn får lida. De är trots allt så beroende av att nån vuxen hjälper dem och tar hand om dem. Hur ska de kunna klara av detta alldeles själva? En omöjlig uppgift. All hjälp behövs. Förstår att det väcktes många minnen efter programmet. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det väckte verkligen minnen. Och ännu mer minnen väcktes när jag började titta runt bland alla bilder jag tog! Kram

      Radera
  4. Bilderna är ungefär desamma som de jag tog när jag var i Indien och hälsade på mitt fadderbarn där. Väldigt många barn som far illa i de där länderna.

    Önskar dig en skön kväll!

    You Rock!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan tänka mej att Indien och Bangladesh liknar varandra. Den stora skillnaden är nog religionen. I Bangladesh är majoriteten muslimer medan man i Indien har flest människor som är hinduer;
      Ha en skön kväll du med!

      Radera
  5. Otroligt bra bilder! De berättar en del för oss som sitter på andra platser i världen, har det bra och gnäller över både det ena och det andra! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, man får sej verkligen en tankeställare och man lär sej uppskatta och vara tacksam för det man har! :) Kram

      Radera
  6. Din text och dina bilder gör mig påmind om hur orättvist livet kan vara. Jag har inte din utlandserfarenhet men ett år i FN-tjänst gav ett helt annat perspektiv på livet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det får man verkligen. Jag omvärderade mycket här i livet och som jag redan sagt lärde jag mej att vara tacksam för det jag har.
      Får man vara fräck och fråga var du gjorde FN-tjänst?
      Ha det gott!

      Radera
  7. Bra jobbat med cyklingen.
    Hemskt att se alla gatubarn på dina bilder och jag antar att det var ännu hemskare att se det i verkligheten...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Första veckorna i Dhaka befann jag mej i ett chocktillstånd och grät mest hela tiden.....

      Radera
  8. Duktigt cyklat:-)
    Även om dom har det svårt har dom underbara leenden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var dt allra mest fascinerande med Bangladesh, att människorna trots allt elände verkade vara lyckliga.

      Radera
  9. Jag hade inte klarat det - med tanke på barnbarnen hemma...
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår hur du menar, Det blir liksom värre om man relaterar till sej själv eller ens egen omgivning......först då kanske man kan förstå att det här också är barn och barnbarn till någon, barn precis som våra.......

      Radera